Tankar om ingenting

Jul jul strålande jul? Ja december och jag njuter var enda sekund. Jag är ett riktigt jul troll. Dom som känner mig vet att jag pyntar så mycket att man nästan spyr åt det i vanliga fall. Iår har jag faktiskt tagit det lite lugn. MÖHÖ! Men julstämningen har börjar smyga sig på. Mycket för att det är ruggigt kallt ute idag och jag är ju en eskimo som älskar snö och kyla. Just nu sitter jag i Mörbylånga hos Nadine och kände att jag vill skriva av mig lite om ingenting. Länge sen jag bara skrev.

(Ingen får ta illa vid sig nu om det jag skriver, det är bara jag som är lite fundersam i mitt tänkande och min syn på det hela! Vill UNDERSTRYKA att jag inte tänker eller syftar på någon speciell när jag skriver detta)

Borde man känna sig stressad till livet när man är 20 år? Jag tycker att många stressar in i familje livet, (är glad för dom som funnit sin livs kärlek) men ofta tycker jag att många stressat på processen. Att man blir så uppslukad i nuet och i känslorna som sprutar att man glömmer bort det allvar som man egentligen är på väg in i. Ett barn är inte bara en asseccoar som är inne att ha under en viss tid. På Gotland t.ex var det inne för något år sen att ha ett barn på höften medans man gick på stan, och på kvällarna bollmade man cigaretter och söp sig så otroligt packad för att man fortfarande var ung och inte kunde ägna hela sin tillvaro till barnet?! VA FAN! Jag avgudar föräldrar som ägnar vart enda andetag till sina små. Men hatar föräldrar som utan problem lämnar iväg sina barn till mormor/morfar för att kunna supa varje helg. Vet inte riktigt hur det blev så mycket barn barn barn nu men det är väl för att dom flesta jag känner har barn eller är på väg att bli föräldrar och jag är rädd att dom inte känner sig helt klara med sig själva! MEN det är säkert bara för att jag inte är redo själv, överhuvudtaget. Varken för kärlek eller kärlek! Hur vet man egentligen? Och hur många gånger ska man behöva bli krossad. Att ha blottat sig så otrolig för en människa och sen blivit totalt krossad. Hur får man tillbaka tilliten? Jag vågar inte lita på människor, Ingen längre. Känner mig helt ensam trots att jag har flera runt i kring mig! Det är inte så farlig som det låter. Jag vill kunna lita på människro men jag kan inte och det är så jävla frustrerande. bla bla bla synd om mig, Nej. Men jobbigt, för jag är en social jävel som inte vet ut eller in längre. Helt jävla rubbad känslomässig och fysiskt. ANYWAY slut skrivet!

Det finns en familj som jag avundas, och dom bor i Kalmar. Om det är något jag önskar så är det sån kärlek till alla par och alla barn för det är verkligen underbart att se. Trots att jag inte är nära till dom så får jag hopp om att riktig och ÄKTA kärlek finns. Och det är inte ofta jag får hopp om kärlek!


have a great night!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:
DET ÄR INTE SÅ SVÅRT ATT RESPEKTERA DETTA
* Jag bryr mig inte om du har frågestund. Så påminn mig inte heller!
* Ingen tråkig reklam eller späm. Jag är inget annonsblad!.


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0