Ibland när man faller för att man har haft för höga förväntningar behöver man pepp. Men just nu har jag inga människor runt i kring mig som kan ge mig pepp. Dom jag har i min närhet är alldeles för självupptagna och självcentrerade för att kunna lyssna på en annan. Vad har hänt med kärlek till din nästa egentligen? Det känns som om jag är den enda NORMALA kvar mitt bland förvirrade och förlorade människor. Och den enda jag känner att jag verkligen kan öppna mig för utan att få höra "Jag har också problem" hon är inte ens i SVERIGE, jävla fitt system! Ibland behöver man bara få prata utan att bli avbruten eller höra andras problem! Och jag lyssnar på problem dygnet runt utan att avbryta.

Ibland måste jag på minna mig själv att vara lite mer självisk än vad jag är. För att vara god i en egoistisk värld är inte alltid lätt. Många knivhugg i ryggen kan jag lova. Men endå är jag lika blåögd varje gång, för jag vill tro att människor kan ändras och förbättras.